Brf Blåklinten9:s gårdsfest 2015-08-29
Gårdarnas krig
I min barndom lekte vi gårdarnas krig.
Det fanns inga stängda passager,
inga kodlås, inga oöverstigliga murar
eller andra blamager…
Vi hade över- och medelklassens parklika gårdar
med öppna terrasser,
med syrener och doftande schersmin
under mitt nattöppna sovrumsfönster.
Men bara ett stenkast och fyra kvarter därifrån
såg man ett annat och tristare mönster
mellan murar och asfalt och soptunnor.
Här var Blodsgängets fruktade slitna domäner.
Och vi möttes och vi slogs
runtom gårdar och parker.
Och vi skällde som hundar
med vässade tänder -
eller sprang vi hals över huvud
och snabba som vinden
och långt långt bort därifrån
med svans mellan benen
till hemtama marker
att skamset se om våra sår,
våra smutsiga händer…
men ändå - skryta lite inför varann
om vårt trotsiga mod
i dom ständiga slagen,
dom som vi aldrig någonsin vann…
Så växte vi upp några år
med mattförsäljare och gårdsmusikanter
med fisiga vresiga gubbar
och elaka portvaktstanter.
Att ringa på dörrar och springa var kul.
Eller släppa en påse med vatten
från närmsta balkong!
Aj, vilket bulleribång för lite väta!
Och jävla snorungar! Ja det fick vi heta…
Så som ni hör
var ingenting just särskilt bättre förr -
men kanske mera av frihet
från föräldrakontroll…
Själv rullade jag bort med en boll
och visste till slut inte mer var jag var,
nånstans på Norr Mälarstrands
ändlösa, milslånga stentrottoar…
Som tur kom en farbror
och tog mig hem till sin fru
och en snattrande goja i bur
och stekt falukorv med senap och mos
mens dom ringde polisen
så att hela min släkt kunde bryta
sin skallgång runt stan
efter sonen som smitit sin kos…
Själv minns jag just inget mer
av all gråt, allt skrik och ståhej
än gojan i sin färggranna dräkt
och så farbrorn och tanten förstås
som så snällt tagit hand
om en bortsprungen osnuten son…
Vad livet trots allt kan va’ härligt ibland
och tursamt ändå!
Men förresten, tänk efter…
även idag är det inte så pjåkigt.
En påse med vatten kan hjälpa
om allt blir för tråkigt…
Och man kan alltid rymma sin kos.
Så se upp kära grannar!
I mig bor alltid en osnuten pojkvask
med en svada som aldrig tycks stanna.
Så låt oss nu dricka ett glas eller två
och glömma att blodsgänget
där inne på granngårn i norr eller söder
kanske väntar revansch
om vi blott för ett ögonblick
skulle ge dom en chans!
Så var på er vakt!
Och skål och gutår!
Och tack gott folk för idag.
Så ses vi väl alla här igen om ett år
om ni vill
och om festkommittén så finner behag…
Ode till Blåklintens gårdsglögg 2015-12-15
(Uppdaterad ny version från 2007)
Från takfallens becksvarta plåt
klänger vintergäck och snödropp under månen,
julros och stjärneslingor
täcker gårdsaltaner och balkonger.
Frostkristaller och julklappssäckar
tråder menuett och ringlek
runt om barnvagnsskjulets fyrkant
medan nattens tystnad ännu råder i decemberdunklet.
Lyktan över källardörr och gårdsentré
lyser svängande i vinden -
då strax på trappan står
Lucia, vitklädd och med ljus i hår.
Och ifrån tredje våningsplanet
hörs en plötslig himmelskt salig röst
med en klar diktion från svunna tiders backanaler.
Är det månntro Herr rimmarsmeden Åberg
som börjat träna inför nya årets festivaler?
Så stiger ifrån gårdens mörka norra ände
en smärtsamt melankolisk fado
med saudades ur den portugisiska enklaven
och genast svarar från den södra änden
vår fru Kalmering i ljuv och smäktande ladinosång
tills hela norra Upplandsgatan står i lågor!
Åtminstone i huvet på en lätt förvirrad,
pensionerad gårdspoet.
Och var det inte för den varma glöggen
så skulle man ju lätt ha kunnat tro
att inget av det där var sant och möjligt
liksom att tomtar inte finns
och inte heller några stjärnor bor
i 69:ans pepparkakefönster.
Så önskar vi till alla och envar
i vinternattens mörka timmar,
God miljösmart Jul och Ett Gott Nytt År
där sol och dagsljus kommer åter
och vi äntligen får ta ett glas och städa gården
för en hoppfullt grön och snöfri vår!
Så botten upp gott folk och skål!
That’s all!
Tomas Åberg
