Blåklintens resa
Den framsynta blåklinten
for ensam med stambanan mot framtiden.
Resväskan med bortglömda protokoll
lämnades länge kvar på perrongen.
Det var ju andra tider nu.
Den bigotta prästkragen däremot
tog den fullsatta pendeln hem till Farsta.
Det var ju växelfel på tunnelbanan.
Landstingsrådet lovade omgående bättring.
Nu skulle allt bli nytt och annorlunda…
Under tiden i en annan del av staden
föll en vit och nyutsprungen övergiven
kärleksros
från en trist balkong på tredje våningen.
Kan det varit hedersrelaterat?
Fast ingen vet och ingen såg och ingen
kunde heller säkert säga hur det hela hände…
Då ur en gyllne havreåker reser sig
en blodröd vallmo. En ilsken feja i protest
mot allt och alla. Argare och rödare
än en tropisk solnedgång i Valparaiso!
Trots att hon i sitt hjärta vet
att hela världen runtomkring
ju ändå aldrig någonsin ska bli
den lyckovärld som hon och alla andra
innerst inne önskar.
En värld där folk ska börja se varandra och
sluta segla runt i cyberrymdens ensamhet.
Men oj, förlåt mitt herrskap,
hög tid att vända åter till vårt blomstertema
denna vackra sommarkväll.
För säg oss nu, hur var det nu med maskrosen,
den minst värderade och glömda,
den oönskade, den föraktade?
Den som så obekymrat lyckas gräva sina tunnlar
och i hemlighet föröka sig
och sprida sina rötter under jord.
Ja själva jantelagens slitna asfalt spränger den i bitar!
Nej, inte ens finansutskottet verkar kunna finna någon bot
mot denna sega envishet och segervissa livskraft.
Så Nota Bene,
må vi så fortsätta lära oss
och för vår överlevnad söka råd ur botanikens flora...
Som den doftande syrenen,
eller magnolians lysande kaskad av stjärnor.
Eller ängsklockans spröda ömhet.
Vattenliljans envisa ståndaktighet.
Kärleksörtens seger över den skoningslösa tiden.
Så bor där - t o m när mörkret tycks som störst -
i varje människa en otämjd hoppets örtagård.
Och denna gåva måste vi försiktigt vårda.
Denna regnbåge av mångfald
som aldrig vi får överge och lämna för att dö.
För om den dör, ja då förtvinar också vi
och med den vår egen och den blå planetens framtidshopp.
Ja, då stänger vi butiken, sätter upp en skylt,
drar ner ridån och släcker ner.
Då packar blåklinten, den stolta,
än en gång sin väska och sitt herbarium,
och denna gång för gott, Bye! Bye!
att lämna detta jordelivets svek och strider
utan ens ett doftspår - och detta
utan varken avsked eller eftersändning
eller en av myndigheter registrerad känd adress.
Ja, bara så ni vet,
för inget varar ju i evighet…
nej, inte ens en trött och envis gammal gårdspoet…
Tomas Åberg
Blåklinten 9, 2014-09-17/2018-09-02
VISST VAR DET VÄL SÅHÄR?
En gång, när jag var kvarterets minsta pilt -
ja, något mindre än jag är just nu,
och ännu hade tummen i min mun och snuttefilt
och brorsan min var stor och nästan sju,
så minns jag hur vid bägge stod
med näsan tryckt mot fönsterrutan i vårt hem.
Och hur puls och hjärta hastigt slog
i takt med mormors klocka, som ju just slog fem!
Och lutfisk, juleskinka, feta syltor, snaps
och allt det där, som bara vuxna äter
nästan sprängt en proppfull mages barriär.
Det var ju jul! Det var ju kul!
Så skulle det ju alltid va’,
den där dan som alla vuxna kallar ’doppardan’!
Fast vi - min bror och jag -
vi hade ju helt andra tankar
om vad som var det viktigaste på denna
årets mest förväntansfulla dag:
Som att vi under året varit snälla? Visst!
Och att vi aldrig nånsin ryckt varann i håret?
Nej, fattas bara! Inte var vi såna!
Och att tomten därför säkert borde va’ på väg
att banka på vår dörr med säck och klappar många!
Och så undra’ vi förståss som varje år
och fråga’ mamma: Var är pappa??
Så typiskt, att han alltid skulle sjappa
och gå till jobbet just ikväll!
Det var väl inte snällt!
Vi behövde ju hans stöd i denna tuffa stund!
För natten innan, nästan inte sovit
knappt en enda blund! …
Men hysch!
Där kom han ju, där på gatan med sin stora säck!
Och gick från port till port… Försvann!!...
Kom ut! Försvann! Kom ut!...
Nu var han här!
Men tänk om jag ändå hade gjort nåt dumt, nån dag,
Och kanske dristat mig att öppna redan då
min stora trut!?
Den som sedan har förföljt mig livet ut!
Jag titta’ på min bror, men han var cool!
Men tyst! Nu banka’ det på dörren! Det var han!
Den röda luvan, det stora vita skägget
och en säck så full den kunde bli!
Jag nästan svimma’!
Ja, allt blev nästan som i dimma.
Allt som i en skräckfylld fantasi!
Jo visst Herr Tomte, har vi varit snälla!
Men det förståss,
jag allra snällast av oss två!
Och jag ställde mig på tå
och tackade som mor och far oss lärt…
Och hela golvet badade av klappar!
Så gick han vidare vår tomte
ut i natten, och nattens tysta mörker.
Fast var han inte lite glad i hatten?
Och var det inte pappas skor han bar?
Sån stackare, att vandra gata upp och gata ner,
i någon annans skor…
Fast kanske var det ändå mödan värt
att vara hela världens tomtefar!
Och göra barn och gamla glada där dom bor!
Nä, nu får det räcka med min svada!
Så Gutår gott folk och ha en fridfull jul,
just alla ni som inte tror på tomtar längre!
För se minsann, snart kom ju pappa hem igen
från sitt kontor.
Och på vägen växlat några ord med tomten
och också fått tillbaka sina egna skor,
för nu var tomten färdig för i år.
Men visst, han lovade bestämt
att redan nästa år, då kommer han igen!
Tomas Åberg
Blåklinten 9, 2018-11-24
