Start Fastigheten Historia Kontakt Mäklare Festkommittén
2006 2007 2008 2009 2011 2013 2014 2015 2016 2018 2019

 

 Blåklintens resa

 

Den framsynta blåklinten

for ensam med stambanan mot framtiden.

Resväskan med bortglömda protokoll

lämnades länge kvar på perrongen.

Det var ju andra tider nu.

 

Den bigotta prästkragen däremot

tog den fullsatta pendeln hem till Farsta.

Det var ju växelfel på tunnelbanan.

Landstingsrådet lovade omgående bättring.

Nu skulle allt bli nytt och annorlunda…

 

Under tiden i en annan del av staden

föll en vit och nyutsprungen övergiven

kärleksros

från en trist balkong på tredje våningen.

Kan det varit hedersrelaterat?

Fast ingen vet och ingen såg och ingen

kunde heller säkert säga hur det hela hände…

 

Då ur en gyllne havreåker reser sig

en blodröd vallmo. En ilsken feja i protest

mot allt och alla. Argare och rödare

än en tropisk solnedgång i Valparaiso!

Trots att hon i sitt hjärta vet

att hela världen runtomkring

ju ändå aldrig någonsin ska bli

den lyckovärld som hon och alla andra

innerst inne önskar.

 

En värld där folk ska börja se varandra och

sluta segla runt i cyberrymdens ensamhet.

 

Men oj, förlåt mitt herrskap,

hög tid att vända åter till vårt blomstertema

denna vackra sommarkväll.

För säg oss nu, hur var det nu med maskrosen,

den minst värderade och glömda,

den oönskade, den föraktade?

 

Den som så obekymrat lyckas gräva sina tunnlar

och i hemlighet föröka sig

och sprida sina rötter under jord.

Ja själva jantelagens slitna asfalt spränger den i bitar!

Nej, inte ens finansutskottet verkar kunna finna någon bot

mot denna sega envishet och segervissa livskraft.

 

Så Nota Bene,

må vi så fortsätta lära oss

och för vår överlevnad söka råd ur botanikens flora...

Som den doftande syrenen,

eller magnolians lysande kaskad av stjärnor.

Eller ängsklockans spröda ömhet.

Vattenliljans envisa ståndaktighet.

Kärleksörtens seger över den skoningslösa tiden.

 

Så bor där - t o m när mörkret tycks som störst -

i varje människa en otämjd hoppets örtagård.

Och denna gåva måste vi försiktigt vårda.

Denna regnbåge av mångfald

som aldrig vi får överge och lämna för att dö.

För om den dör, ja då förtvinar också vi

och med den vår egen och den blå planetens framtidshopp.

 

Ja, då stänger vi butiken, sätter upp en skylt,

drar ner ridån och släcker ner.

Då packar blåklinten, den stolta,

än en gång sin väska och sitt herbarium,

och denna gång för gott, Bye! Bye!

att lämna detta jordelivets svek och strider

utan ens ett doftspår - och detta

utan varken avsked eller eftersändning

eller en av myndigheter registrerad känd adress.

 

Ja, bara så ni vet,

för inget varar ju i evighet…

nej, inte ens en trött och envis gammal gårdspoet… 

 

Tomas Åberg

Blåklinten 9, 2014-09-17/2018-09-02           

 

 

 

VISST VAR DET VÄL SÅHÄR? 

 

En gång, när jag var kvarterets minsta pilt -

ja, något mindre än jag är just nu,

och ännu hade tummen i min mun och snuttefilt

och brorsan min var stor och nästan sju,

så minns jag hur vid bägge stod

med näsan tryckt mot fönsterrutan i vårt hem.

Och hur puls och hjärta hastigt slog

i takt med mormors klocka, som ju just slog fem!

Och lutfisk, juleskinka, feta syltor, snaps

och allt det där, som bara vuxna äter

nästan sprängt en proppfull mages barriär.

Det var ju jul! Det var ju kul!

Så skulle det ju alltid va’,

den där dan som alla vuxna kallar ’doppardan’!

 

Fast vi - min bror och jag -

vi hade ju helt andra tankar

om vad som var det viktigaste på denna

årets mest förväntansfulla dag:

Som att vi under året varit snälla? Visst!

Och att vi aldrig nånsin ryckt varann i håret?

Nej, fattas bara! Inte var vi såna!

Och att tomten därför säkert borde va’ på väg

att banka på vår dörr med säck och klappar många!

Och så undra’ vi förståss som varje år

och fråga’ mamma: Var är pappa??

Så typiskt, att han alltid skulle sjappa

och gå till jobbet just ikväll!

Det var väl inte snällt!

Vi behövde ju hans stöd i denna tuffa stund!

För natten innan, nästan inte sovit

knappt en enda blund! …

 

Men hysch!

 

Där kom han ju, där på gatan med sin stora säck!

Och gick från port till port… Försvann!!...

Kom ut! Försvann! Kom ut!...

Nu var han här!

Men tänk om jag ändå hade gjort nåt dumt, nån dag,

Och kanske dristat mig att öppna redan då

min stora trut!?

Den som sedan har förföljt mig livet ut!

Jag titta’ på min bror, men han var cool!

 

Men tyst! Nu banka’ det på dörren! Det var han!

Den röda luvan, det stora vita skägget

och en säck så full den kunde bli!

Jag nästan svimma’!

Ja, allt blev nästan som i dimma.

Allt som i en skräckfylld fantasi!

 

Jo visst Herr Tomte, har vi varit snälla!

Men det förståss,

jag allra snällast av oss två!

Och jag ställde mig på tå

och tackade som mor och far oss lärt…

Och hela golvet badade av klappar!

 

Så gick han vidare vår tomte

ut i natten, och nattens tysta mörker.

Fast var han inte lite glad i hatten?

Och var det inte pappas skor han bar?

Sån stackare, att vandra gata upp och gata ner,

i någon annans skor…

Fast kanske var det ändå mödan värt

att vara hela världens tomtefar!

Och göra barn och gamla glada där dom bor!

Nä, nu får det räcka med min svada!

Så Gutår gott folk och ha en fridfull jul, 

just alla ni som inte tror på tomtar längre!

För se minsann, snart kom ju pappa hem igen

från sitt kontor.

Och på vägen växlat några ord med tomten

och också fått tillbaka sina egna skor,

för nu var tomten färdig för i år.

Men visst, han lovade bestämt

att redan nästa år, då kommer han igen!

 

Tomas Åberg

Blåklinten 9,  2018-11-24                             

 
 
 
www.brfblaklinten9.se
Brf Blåklinten 9 © 2020


Föreningen förvaltas av Nabo.
Klicka på logotypen till höger för att komma till hemsidan där du kan
logga in till föreningens intranät och kundportal
Nabo